Stippe berättar om när han kom till Sverige
Det var 1965 och jag och en kamrat hade bestämt oss för att lämna forna Jugoslavien och söka lyckan någon annanstans i Europa. Jag var 24 år gammal, vi hade hört mycket gott om Sverige och min kamrat hade kontakter i Malmö. Sådana små tillfälligheter kan avgöra var man tillbringar resten av sitt liv. När vi väl kom fram till Malmö så var min första tanke att det var en jättestor bondhåla. Alla körde på fel sida i trafiken, man värmde lägenheterna med fotogen och det fanns inte vattentoaletter inomhus.
Jag ska öppna en restaurang där alla är välkomna.
På den tiden fick man jobb direkt i Sverige och inom 10 dagar hade jag fått jobb på en eternit fabrik i Lomma. Jag var ung och gick gärna ut och roade mig på kvällarna. Men när vi hade varit ute och dansat så fanns det inget ställe där man kunde gå ut och äta. Det fanns bara finare restauranger som hade öppet till 10 på kvällen men det var bara för de välbeställda. Efter klockan åtta var allt annat stängt. Det var då jag fick min idé som skulle forma resten av mitt liv. Jag ska öppna en restaurang där alla är välkomna.
Det tog mig sju år att jobba ihop pengarna för att öppna Stippes. På den tiden fanns det ingen möjlighet för mig att få lån. Men jag hade ett mål och jag arbetade på fabriken, jag jobbade extra på restauranger och hackade betor hos bönderna. När jag väl hade fått ihop en rätt stor summa pengar så fick jag min första lokal vid Triangeln. Det var ett hål i väggen på 25 kvadrat. Jag började servera lite starkare korvar, men många kunder sa nej när de fick höra att de innehöll vitlök. Då delade jag ut korvarna gratis. När de väl hade smakat så började de sakta men säkert uppskatta den starkare maten.
Jag gav taxichaufförer gratis kaffe
Men det kom ändå inte tillräckligt med folk och det var då jag fick min hittills bästa marknadsförings idé. Jag gav taxichaufförer gratis kaffe och när deras kunder frågade var man kunde äta något gott så körde man dem till Stippes. Inte nog med att de gjorde reklam för oss, de lämnade kunden utanför dörren. Att man fick gratis kaffe på den tiden var helt unikt.
Det började gå allt bättre och sju år senare flyttade vi till Davidshallsgatan. Det var då det verkligen började ta fart, det bildades långa köer med folk ute på gatan, det blev en mötesplats efter festen. När allt annat var stängt i hela Malmö så fanns det bara en plats där det var öppet. Det var öppet nästan dygnet runt och jag stod där natt efter natt, år in och år ut och välkomnade alla dessa otroliga människor. Jag har träffat alla sorter och vi har varit sociala myndigheter, psykologer, suttit och pratat med någon som nyss skilt sig om hur man kan fortsätta livet. Och bankmän! Vi har lånat ut pengar till folk som varit utelåsta och som inte kunnat betala sin hyra.
Det viktigaste för mig har alltid varit att man ser gästen som en gäst och inte som en inkomst. Jag har aldrig varit intresserad av status utan behandlar alla lika, rika som fattiga. På Stippes är man alltid välkommen. Nu firar vi 45 år i Malmö och det här är vårt bidrag till att göra den här fantastiska staden ännu bättre.
